En reflektion

En familj med mamma, pappa och 3 söner reste med samma flyg ner och hem med oss till Turkiet. De börjar redan innan alla kommit till sina platser med att de stora barnen ca 7 & 9 år ryker ihop STORT. Rycker varandra i håret och slår varandra mamman bara sitter där och tittar på!!! Flygvärdinnan med väldigt mycket pondus kommer fram och säger skarpt till medans hon slår i väggen för att få ungarnas uppmärksamhet. De slutar med att ungarna snällt sätter sig ned efter att hon berättat att dom måste följa hennes regler. " DET HÄR ÄR MITT FLYGPLAN OCH DÅ ÄR DE MINA REGLER SOM GÄLLER, hemma är de mamma och pappa som bestämmer men HÄR ÄR DE JAG". Så jävla klockrent! Sen hörde ja inte mer eftersom vi satt 14 rader ifrån dom. 

Men påvägen hem hamnade vi 1rad ifrån dom. Vilket jävla liv och vilket språk! Lilla killen på ca 2 år skrek och fick några utbrott innan han somnade. De stora svor åt varandra och till föräldrarna. Inga små ord som fan utan GROVA svordomar! 

Påvägen ut igen passkontrollen hade visst den stora bara "dragit" och mamma helt förtvivlad skrek " de har regler här".

Jag säger inte att vi är perfekta familjen. Vi är långt ifrån perfekta! Mina barn gör hyss och dumma saker. Men långt ifrån de där! Varför sätter man inte upp regler? Visar att här är gränsen man får inte bete sig hur som helst och visa respekt! Men de är mycket som förvånar mig... 

Och om våra barn gör fel så förklarar vi att de är fel och om de är så får de be om ursäkt! Inte undra på att skola och mobbing ser ut som de gör när man inte ens lär sina barnen hemma vad som är rätt och fel!!!