måndag 31 augusti 2015

Mitt bloggande är väldigt dåligt just nu. Man är mitt uppe i att hitta alla vardagsrutiner och massor med mys.

Jag och grabbarna har lyckats fixa oss i tid till skolan och att all packning som ska med är med.

Deras aktiviteter för hösten har börjat rulla igång och fler aktiviteter kommer starta snart. 
Jag tar varje dag som den är och om jag är dålig på att svara i telefonen så är det så att den glöms lite här och var. 








lördag 22 augusti 2015

Förlossningen

12 aug började de första värkarna komma regelbundet ca 20 tiden. Hade känt mig väldigt konstig och väldigt irriterad på dagen. Eller rättare sagt förbannad på allt var jag, små små saker som i vanliga fall inte stör mig på blev mega stora! 
Ringde mamma och pappa så de kunde hämta ungarna. Bättre på kvällen än mitt på natten. Vi tänkte då att det skulle gå fortare än vad det gjorde! Och de hämtade gladeligen ungarna. 
Ringde även förlossningen för att kolla statusen ifall vi skulle behöva åka till Eksjö eller Värnamo, men det var lugnt just då.
13 aug morgonen kom och visst jag hade känt några värkar över natten men sovit mestadels av natten. Eftersom jag hade mycket förvärkar så blev jag tveksam på om det var de eller latensfasen som satt igång. När jag ätit frukost satt jag och funderade massor, kom på iallafall att jag kunde ringa mödravården och försöka få tag på min barnmorska ifall Hon kunde hjälpt mig. Det var tyvärr en annan som ringde upp och sa att jag inte kunde verken prata eller träffa Candiss pga att hon var fullbokad. Hon hänvisade mig till förlossningen och sa att jag kunde ringa dit hur mycket jag ville och hade all rätt till en kontroll. Klockan måste varit runt 13 på dagen ringde jag förlossningen igen och bad om att få komma in för en kontroll. Men fick till svar att det var mycket och att de inte riktigt hade tid. Men att jag var välkommen att ringa på kvällen och komma på en kontroll för att få en nattdos så jag skulle kunna sova. Mina värkar under dagen hade varit allt mellan 7-25 min emellan.
Ågren över att ha skickat iväg barnen och de då var lite oroliga och spända så åkte vi ut till Sjöhult för att visa att allt var ok. Zeb frågade även " mår mamma bra?". Då förstod man att han var orolig lilla hjärtat. Jag grät floder också innan på dagen för jag hade så dåligt samvete. De är ju mitt allt! Men när kvällen kom och barnen skulle lägga sig i Sjöhult så beslöt vi oss att ringa in och få komma på en kontroll. Och vi var välkomna in! Jippi!!!
Vi fick komma in i ett kontrollrum. Först kom en barnmorska Lea in och kopplar upp mig till en maskin som mätte värkar och barnets hjärtslag och jag skulle även trycka på en knapp när jag kände fosterrörelser. Efter 10 min var de klart! 
Lea kom in igen och skulle känna hur mycket jag var öppen. Men barnets huvud hade skjutit så lågt ner så hon kom inte åt livmodertappen, hon bad en kollega och även hon misslyckades. Jag fick en nattdos. De består av 2 stora alvedoner, en morfintablett, en insomningstablett och en tablett som stannar upp värkarna. Vi fick även en tid kl 10 dagen efter "vi ska försöka hjälpa kroppen på traven om de inte hänt nått tills imorgon". Tacksamt sa både jag och Emil.
Hem och sova..... Men jag sa till Emil att jag inte ville ta insomningstabletten eller den som stannar upp värkarna ifall de skulle komma igång på natten. Sov väldigt bra på de värktabletterna jag fick.
14 aug frukost och mycket tankar flög omkring i huvudet. Vad händer på förlossningen? Kollar de bara sen får vi åka hem? Tar de vattnet? Är de så mycket folk så vi blir hemskickade? 
Kl 9.30 gick vi till bilen, vi sa inte så mycket på vägen in. På parkeringen diskuterade vi om vi skulle ta med förlossningsväskan in. Vi tog med den! 
Vi ringde på klockan och vi fick sitta ner i väntrummet. Va händer?! Har de så mycket att göra så vi får vända och åka hem!? Efter kanske 10 min ser vi ett välkänt ansikte Inger! Inger förlöste mig med Zeb och gjorde första ultraljudet med barnet. Jag har sagt det hela graviditeten att jag skulle bli själaglad om jag fick Inger igen. Hon välkomnar oss och vi små pratar lite. Sen säger hon "jag ska hjälpa er att få barn idag, vi ska gå direkt till ett förlossningsrum och så skriver jag in er". När hon sa det trodde jag nästan jag skulle börja gråta av glädje. Åter igen blir jag kopplad till maskinen som mäter hjärtslag, värkar och fosterrörelser. Inger förklarar att de ska hjälpa kroppen på vägen med antingen att ta vattnet eller ge hormoner eller sätta en kateter som ska irritera livmoderertappen. Jag får byta om till den läckra blå rocken eftersom en läkare ska undersöka mig för de hade sådana problem dagen innan att känna.
11.15  placeras man i gynnstolen och han börjar ordagrant gräva runt därnere för att få tag i livmoderertappen och han får tag på den och det visar sig att jag är 4cm öppen. Han kan dock inte släppa den utan får sitta och hålla fast den i ca 5 min för han bestämmer sig att ta vattnet eftersom jag redan var 4cm öppen. Inger är tvungen att springa efter material eftersom allt verkar saknas på rummet. Han sitter där med halva näven uppkörd i min vagina och småpratar med mig och Emil som det vore de normalaste i världen. Man märker att han är kunnig men måste erkänna att de kändes lite lustigt. Vattnet tas och han förklarar att vi ska vänta 2timmar för att se vad det blir för effekt. Och om de inte hjälper ska jag få hormoner istället. 
Vi blir presenterade för Gunnel som är Inger medhjälpare. En pensionerad sköterska som är så hjärtlig och go! Sådan underbar humor, hon sa det att man tar ju bara extra pass för att få se barn komma till världen och att hon brukar vara lite "förbannad" när hon åker hem om hon inte fått vara med på en förlossning.
Det dröjer inte länge innan jag känner att värkarna börjar bli kraftigare och kraftigare. Jag ber om lustgas och jag får en gåstol till rummet. Vid varje värk står jag och sparkar med min högerfot på gåstolen. Kändes bra just då att få ont någonannanstans. 
Efter ett tag tycker jag nästan värkarna börjar bli ohanterbara så ska jag lägga mig ner så Inger kan undersöka mig. Men det är inte lätt att göra lägesändringar när man har så pass ont!  Ber Emil att trycka ner mig i från sittandes till liggande, jag kommer inte ner själv. Det visar sig att jag är 6cm öppen. Minns att jag tänkte "ska jag be om epidural" men en önskan från första början var bara att ha lustgas. Struntade att be om det och bara fortsatte att jobba mig igenom skiten. Inger som hade tre rum att ta hand om delegerar över de andra rummen på andra barnmorskor, Gunnel sticker in huvudet minns jag och säger " du glömmer inte mig va? Jag vill vara med när hon föder". Efter 30 min var jag 8-9 cm öppen och både Inger och Gunnel är i rummet och lämnar oss inte. Då ber Inger mig att stå på knä i sängen. Minns då att jag blev som ett trotsigt barn och sa "nej de vill jag inte". Men hon lyckades på nått vänster att övertala mig. Emil och Inger turas om med att fläkta mig med en solfjäder och Gunnel hämtar papper med iskallt vatten och håller på pannan. Kändes ett tag som om jag höll på att brinna upp! 10 min klarar jag på knäna sen så går de inte mera. Ner på rygg igen med hjälp. Börjar känna att de trycker på litegrann och de visar sig att jag är fullt öppen men att huvudet inte riktigt skjutit ner helt. Dröjer inte många minuter först jag känner en halvdan krystvärk. Inger säger till mig att jag måste lyssna på henne sen när krystvärkarna kommer och att jag måste hålla igen när huvudet börjar komma ut. Just då när hon sa det så kom en riktig värk och jag tog i av allt jag hade och ungen är ute kl 14.37! En enda krystvärk behövdes, i papprerna som jag fick hade jag krystvärkar i 2min. Men som Inger sa "det var bara en riktig krystvärk som behöves sen var han ute". 
En perfekt liten pojk kom upp på mitt bröst och både jag och Emil fick tårar i ögonen. Detta underbara lilla liv som man direkt föll pladask för. Att han är våran!
Fick medicin som skulle göra att moderkakan skulle lossna, alla får det. Sen börjar de massera magen och dra lite lätt i navelsträngen. Blir ett personalbyte i det hela. Inger och Gunnel tackar för sig, speciellt Gunnel. "Idag får jag åka hem glad!"
Minns inte vad den nya barnmorskan heter vagt minne av att hon hette Karin. 
30 min går och läkare tillkallas. Det är han som tog vattnet som kommer. Han försöker "dra", massera ut moderkakan utan resultat. Jag försöker själv krysta ut den men de går inte heller. 1timma efter Mille kommit ut så får alla en väldans fart. Mille som precis tagit bröstet slits bort. Emil blir tillsagd att ta av sig tröjan och sätta sig i en fåtölj. En kvinnlig läkare kommer in och presenterar sig med några sköterskor, sen går allt så fort. Jag hinner inte säga hejdå till Emil eller Mille. Ut ut förlossningen och iväg till operation, ser bara lamporna i taket svischa förbi och hundra tankar hinner fara runt i huvudet. 
In i operationssalen där jag får flytta över till en annan brits. Jag spänns fast och en narkossyster presenterar sig och är hur gullig som helst. Mitt i allt börjar ett larm ringa och de är en trauma olycka som är påväg in och många springer ut ur rummet. Och när larmet ringer får jag som en krystvärk. Jag skriker rakt ut i smärta och sliter mig loss från spännerna som de satt fast mig med och sen känner jag hur det bara börjar forsa ut blod ur mig. Hör även hur en person som kommer in i rummet som säger "vad händer här de är ju blod överallt". Paniken i mig bryter ut totalt! Jag kramar krampaktigt fast i en hand som jag lyckats få tag i, vems hand minns jag inte! Jag börjar gråta men försöker hålla igen, men narkossystern ser min panik och frågar hur de är. De enda jag får fram är "jag är rädd".
Skulle jag få se Emil och barnen igen? Hur är det med Mille? Jag hann ju aldrig säga hejdå!
Hör en röst säga "allt blir bra snart, höj ett finger när du känner att kroppen blir varm. Du kommer få lugnande och sen får du somna in". Känner fort något varmt nickar med huvudet sen minns jag inte mer....
På uppvaket är narkossystern vid min sida när jag vaknar och hon förklarar att hon inte lämnat mig en sekund och att allt har gått bra. Hon säger hejdå och önskar mig lycka till med mig och min nyfödda.
I över 2timmar får jag vänta på att få åka tillbaka till förlossningen. Mina blodvärden  var inte bra då jag tappade 1,4 liter blod. Var tvungen att ligga kvar till de blev bra och när de visat ok var jag tvungen att vänta på en läkare som skulle ge godkännande att jag fick åka tillbaka. 
Väl tillbaka fick jag äntligen pussa både på Emil och Mille. Tacksam över att allt gått bra. Detta är säkert inget ovanligt och en vardagsmat för de som jobbar på förlossningen men för mig blev detta jobbigt. 
Mille kunde äntligen börja amma igen efter att ha varit ifrån mig ca 4 timmar och Emil och jag kunde få äta våra mackor. 
En efterlängtad dusch fick jag efter att kateter och alla andra slangar kopplats bort. Sköterskan som hjälpte mig var skeptisk till duschen men eftersom jag var så bestämd hjälpte hon mig dit. Ca 5min i duschen slits dörren upp "har du svimmat?" Kommer hon lite stressad in. "Nä jag njuter och jag kommer sitta här länge" förklarar jag. 
Efter duschen är vi redo för att väga Mille och mäta honom. Han vägde 3700 gram och var 51cm lång. 
Sen planeras förflyttning till BB och får förklarar att jag inte kommer då åka hem
de närmsta dagarna då jag förlorat mer blod än en vanlig förlossning och jag fick även feber på kvällen. 

Men 15 aug åker vi hem då alla mina värden är okej och ingen feber. 
Hela natten är jag nästan vaken för jag är så tacksam över att allt gått bra och kolla på våran lilla Mille som är helt perfekt. 
Och lyckan att få höra sina stora pojkar komma i korridoren för att hämta hem oss fick hjärtat att hoppa av glädje. 
Jag säger inte att jag höll på att dö men för mig så kändes de faktiskt så ett tag på operationsbordet. Det är en hemsk upplevelse att hinna tänka på mina tre underbara pojkar och en fantastisk make att inte fått säga hejdå eller få berätta hur mycket de betyder för mig. All personal var helt underbara men själva händelsen var hemsk.

Mille är vårt tredje och sista barn. Helt perfekt och underbar som sina bröder. Han har redan funnit över en vecka hos oss och gett oss så mycket kärlek <3


För mig betyder min familj allt för mig! Jag är så tacksam över våra tre söner och att jag har en sådan fin och underbar make. 
Inget liv är perfekt men jag är väldigt nöjd över mitt..... 










tisdag 18 augusti 2015

14 aug

Den 14 augusti blev vi äntligen trebarnsföräldrarna! Skriver mer om förlossningen senare. 
Han är helt underbar och vi är så lyckliga <3 

onsdag 12 augusti 2015

V41!!!!!!

Graviditetsvecka 42

Om bebisen fortfarande efter 42 veckor inte vill komma ut brukar man försöka stimulera kroppen att sätta igång förlossningen för att inte riskera bebisens hälsa. Många upplever det som väldigt jobbigt och frusterande när bebisen inte vill komma ut, men det är bara att komma ihåg att ni ska få träffa den lilla nya familjemedlemmen vilken dag som helst nu - håll ut!


Jätte roligt att hålla ut! Men nu är vi iallafall i v 41+0. Så jag hoppas innerligt att denna veckan som är kvar går fort. Jag börjar tröttna på alla frågningar och "nämen har du inte fått än". Jag förstår att alla är nyfikna men för mig är det ren frustration just nu. 
Jag är inte super social eller på hugget. Det är inte emot någon utan jag vill bara ha våran lilla skitunge.... 

Och jag vill börja träna och få tillbaka min kropp.




tisdag 11 augusti 2015

Sex dagar

5aug var det gyllene datumet sagt att våran lille kille skulle komma. Såklart fattar man ju att det inte skulle komma just på det datumet men nu har vi gått sex dagar över tiden. Zeb fick jag v 40+1 och Måns 40+5, hur många mer dagar ska vi behöva vänta? Jag längtar efter våran bebis och just nu längtar jag även att få värkar. Det är ganska sjukt att man kan längta efter att ha den värsta smärtan någonsin. Att skrika "aldrig mer" "jag vill åka hem" "snitta mig" men efteråt är allt värt det! 

Just nu känns det som att vi aldrig ska få våran bebis så frustrerad är jag just nu....
Men nångång måste han ut .....

lördag 8 augusti 2015

Har även beställt hem 2stycken förvaringskorgar till lillebror från HM! 
Mattan som jag beställde tog slut redan på eftermiddagen samma dag som de släppte den, helt sjukt! 

Aktiv...

Var hos barnmorska igår och om det hade hjälpt att vara aktiv sa hon så hade vi haft våran bebis. Jag har försökt ta det lugnt och vila som de rekommenderat men efter bf datumet så känner jag mig jätte less på att slappa och ligga i soffan.
I torsdags plockade vi blåbär med min kusin Elin i skogen. Hade lite ont i ryggen efteråt men det tror jag man nästan hade haft ändå. Vi var en heldag i tisdags i Gränna. Igår cyklade vi ca 2,5 km med båda barnen, satte kantstenar hos min moster. På kvällen när Emil spelade match i Gränna passade vi på att följa med och bada och äta glass i hamnen. 

Jag förstår verkligen varför de säger att man ska vila men om ja nu inte är trött och ja känner jag har krafter så tänker ja fortsätta göra mina mini aktiviteter.










torsdag 6 augusti 2015

Äntligen...

Efter att ha sett på instagram att några köpt en Bilmatta från hm i Umeå så kom den äntligen ut på hemsida ! 
Skyndade mig att köpa en innan den tog slut :)

onsdag 5 augusti 2015

Etthundra procent

Nu har man gått 100% !! Och mer verkar det som sagt bli. Bara allt går bra på förlossningen och han mår bra i magen så är de ju bara att vänta..... 

tisdag 4 augusti 2015

V 40!!!!!!

Graviditetsvecka 41

Foster runt graviditetsvecka 40Nu är din bebis sannolikt mellan 50-52 cm och väger 3.5-4 kg. Det är nu nära ditt beräknade förlossningsdatum och det är dagt för bebisen att födas. Det är dock bra att komma ihåg att många går över tiden, speciellt förstföderskor, så bli inte orolig om bebisen bestämt sig för att vänta ännu lite till. Du får nu gå på täta kontroller hos barnmorskan och ditt barns tillstånd övervakas noggrant. Många börjar nu fundera på att sätta igång förlossningen på egen hand, och goda råd brukar man få i överflöd. Allt ifrån att gå i trappor till den berömda "färdknäppen", men det är dock ingen av dessa hemmabehandingar som bevisligen fungerat. Men misströsta inte, bebisen brukar ändå bestämma sig att komma ut förr eller senare, och det är en mindre del som behöver medicinsk behandling för att sätta igång förlossningen.

Ja nu hoppas både ja och Emil på att det är nära. Jag kommer inte försöka springa i trappor eller putsa fönster, det känns som att de bara tröttar ut och att man får mer ont än vad man har. Inte för jag har så ont men lite kan jag erkänna att man har. Våran lilla kille är väldigt välkommen att göra entré väldigt snart! Men de kan dröja två veckor till innan vi får se han.......