Ringde mamma och pappa så de kunde hämta ungarna. Bättre på kvällen än mitt på natten. Vi tänkte då att det skulle gå fortare än vad det gjorde! Och de hämtade gladeligen ungarna.
Ringde även förlossningen för att kolla statusen ifall vi skulle behöva åka till Eksjö eller Värnamo, men det var lugnt just då.
13 aug morgonen kom och visst jag hade känt några värkar över natten men sovit mestadels av natten. Eftersom jag hade mycket förvärkar så blev jag tveksam på om det var de eller latensfasen som satt igång. När jag ätit frukost satt jag och funderade massor, kom på iallafall att jag kunde ringa mödravården och försöka få tag på min barnmorska ifall Hon kunde hjälpt mig. Det var tyvärr en annan som ringde upp och sa att jag inte kunde verken prata eller träffa Candiss pga att hon var fullbokad. Hon hänvisade mig till förlossningen och sa att jag kunde ringa dit hur mycket jag ville och hade all rätt till en kontroll. Klockan måste varit runt 13 på dagen ringde jag förlossningen igen och bad om att få komma in för en kontroll. Men fick till svar att det var mycket och att de inte riktigt hade tid. Men att jag var välkommen att ringa på kvällen och komma på en kontroll för att få en nattdos så jag skulle kunna sova. Mina värkar under dagen hade varit allt mellan 7-25 min emellan.
Ågren över att ha skickat iväg barnen och de då var lite oroliga och spända så åkte vi ut till Sjöhult för att visa att allt var ok. Zeb frågade även " mår mamma bra?". Då förstod man att han var orolig lilla hjärtat. Jag grät floder också innan på dagen för jag hade så dåligt samvete. De är ju mitt allt! Men när kvällen kom och barnen skulle lägga sig i Sjöhult så beslöt vi oss att ringa in och få komma på en kontroll. Och vi var välkomna in! Jippi!!!
Vi fick komma in i ett kontrollrum. Först kom en barnmorska Lea in och kopplar upp mig till en maskin som mätte värkar och barnets hjärtslag och jag skulle även trycka på en knapp när jag kände fosterrörelser. Efter 10 min var de klart!
Lea kom in igen och skulle känna hur mycket jag var öppen. Men barnets huvud hade skjutit så lågt ner så hon kom inte åt livmodertappen, hon bad en kollega och även hon misslyckades. Jag fick en nattdos. De består av 2 stora alvedoner, en morfintablett, en insomningstablett och en tablett som stannar upp värkarna. Vi fick även en tid kl 10 dagen efter "vi ska försöka hjälpa kroppen på traven om de inte hänt nått tills imorgon". Tacksamt sa både jag och Emil.
Hem och sova..... Men jag sa till Emil att jag inte ville ta insomningstabletten eller den som stannar upp värkarna ifall de skulle komma igång på natten. Sov väldigt bra på de värktabletterna jag fick.
14 aug frukost och mycket tankar flög omkring i huvudet. Vad händer på förlossningen? Kollar de bara sen får vi åka hem? Tar de vattnet? Är de så mycket folk så vi blir hemskickade?
Kl 9.30 gick vi till bilen, vi sa inte så mycket på vägen in. På parkeringen diskuterade vi om vi skulle ta med förlossningsväskan in. Vi tog med den!
Vi ringde på klockan och vi fick sitta ner i väntrummet. Va händer?! Har de så mycket att göra så vi får vända och åka hem!? Efter kanske 10 min ser vi ett välkänt ansikte Inger! Inger förlöste mig med Zeb och gjorde första ultraljudet med barnet. Jag har sagt det hela graviditeten att jag skulle bli själaglad om jag fick Inger igen. Hon välkomnar oss och vi små pratar lite. Sen säger hon "jag ska hjälpa er att få barn idag, vi ska gå direkt till ett förlossningsrum och så skriver jag in er". När hon sa det trodde jag nästan jag skulle börja gråta av glädje. Åter igen blir jag kopplad till maskinen som mäter hjärtslag, värkar och fosterrörelser. Inger förklarar att de ska hjälpa kroppen på vägen med antingen att ta vattnet eller ge hormoner eller sätta en kateter som ska irritera livmoderertappen. Jag får byta om till den läckra blå rocken eftersom en läkare ska undersöka mig för de hade sådana problem dagen innan att känna.
11.15 placeras man i gynnstolen och han börjar ordagrant gräva runt därnere för att få tag i livmoderertappen och han får tag på den och det visar sig att jag är 4cm öppen. Han kan dock inte släppa den utan får sitta och hålla fast den i ca 5 min för han bestämmer sig att ta vattnet eftersom jag redan var 4cm öppen. Inger är tvungen att springa efter material eftersom allt verkar saknas på rummet. Han sitter där med halva näven uppkörd i min vagina och småpratar med mig och Emil som det vore de normalaste i världen. Man märker att han är kunnig men måste erkänna att de kändes lite lustigt. Vattnet tas och han förklarar att vi ska vänta 2timmar för att se vad det blir för effekt. Och om de inte hjälper ska jag få hormoner istället.
Vi blir presenterade för Gunnel som är Inger medhjälpare. En pensionerad sköterska som är så hjärtlig och go! Sådan underbar humor, hon sa det att man tar ju bara extra pass för att få se barn komma till världen och att hon brukar vara lite "förbannad" när hon åker hem om hon inte fått vara med på en förlossning.
Det dröjer inte länge innan jag känner att värkarna börjar bli kraftigare och kraftigare. Jag ber om lustgas och jag får en gåstol till rummet. Vid varje värk står jag och sparkar med min högerfot på gåstolen. Kändes bra just då att få ont någonannanstans.
Efter ett tag tycker jag nästan värkarna börjar bli ohanterbara så ska jag lägga mig ner så Inger kan undersöka mig. Men det är inte lätt att göra lägesändringar när man har så pass ont! Ber Emil att trycka ner mig i från sittandes till liggande, jag kommer inte ner själv. Det visar sig att jag är 6cm öppen. Minns att jag tänkte "ska jag be om epidural" men en önskan från första början var bara att ha lustgas. Struntade att be om det och bara fortsatte att jobba mig igenom skiten. Inger som hade tre rum att ta hand om delegerar över de andra rummen på andra barnmorskor, Gunnel sticker in huvudet minns jag och säger " du glömmer inte mig va? Jag vill vara med när hon föder". Efter 30 min var jag 8-9 cm öppen och både Inger och Gunnel är i rummet och lämnar oss inte. Då ber Inger mig att stå på knä i sängen. Minns då att jag blev som ett trotsigt barn och sa "nej de vill jag inte". Men hon lyckades på nått vänster att övertala mig. Emil och Inger turas om med att fläkta mig med en solfjäder och Gunnel hämtar papper med iskallt vatten och håller på pannan. Kändes ett tag som om jag höll på att brinna upp! 10 min klarar jag på knäna sen så går de inte mera. Ner på rygg igen med hjälp. Börjar känna att de trycker på litegrann och de visar sig att jag är fullt öppen men att huvudet inte riktigt skjutit ner helt. Dröjer inte många minuter först jag känner en halvdan krystvärk. Inger säger till mig att jag måste lyssna på henne sen när krystvärkarna kommer och att jag måste hålla igen när huvudet börjar komma ut. Just då när hon sa det så kom en riktig värk och jag tog i av allt jag hade och ungen är ute kl 14.37! En enda krystvärk behövdes, i papprerna som jag fick hade jag krystvärkar i 2min. Men som Inger sa "det var bara en riktig krystvärk som behöves sen var han ute".
En perfekt liten pojk kom upp på mitt bröst och både jag och Emil fick tårar i ögonen. Detta underbara lilla liv som man direkt föll pladask för. Att han är våran!
Fick medicin som skulle göra att moderkakan skulle lossna, alla får det. Sen börjar de massera magen och dra lite lätt i navelsträngen. Blir ett personalbyte i det hela. Inger och Gunnel tackar för sig, speciellt Gunnel. "Idag får jag åka hem glad!"
Minns inte vad den nya barnmorskan heter vagt minne av att hon hette Karin.
30 min går och läkare tillkallas. Det är han som tog vattnet som kommer. Han försöker "dra", massera ut moderkakan utan resultat. Jag försöker själv krysta ut den men de går inte heller. 1timma efter Mille kommit ut så får alla en väldans fart. Mille som precis tagit bröstet slits bort. Emil blir tillsagd att ta av sig tröjan och sätta sig i en fåtölj. En kvinnlig läkare kommer in och presenterar sig med några sköterskor, sen går allt så fort. Jag hinner inte säga hejdå till Emil eller Mille. Ut ut förlossningen och iväg till operation, ser bara lamporna i taket svischa förbi och hundra tankar hinner fara runt i huvudet.
In i operationssalen där jag får flytta över till en annan brits. Jag spänns fast och en narkossyster presenterar sig och är hur gullig som helst. Mitt i allt börjar ett larm ringa och de är en trauma olycka som är påväg in och många springer ut ur rummet. Och när larmet ringer får jag som en krystvärk. Jag skriker rakt ut i smärta och sliter mig loss från spännerna som de satt fast mig med och sen känner jag hur det bara börjar forsa ut blod ur mig. Hör även hur en person som kommer in i rummet som säger "vad händer här de är ju blod överallt". Paniken i mig bryter ut totalt! Jag kramar krampaktigt fast i en hand som jag lyckats få tag i, vems hand minns jag inte! Jag börjar gråta men försöker hålla igen, men narkossystern ser min panik och frågar hur de är. De enda jag får fram är "jag är rädd".
Skulle jag få se Emil och barnen igen? Hur är det med Mille? Jag hann ju aldrig säga hejdå!
Hör en röst säga "allt blir bra snart, höj ett finger när du känner att kroppen blir varm. Du kommer få lugnande och sen får du somna in". Känner fort något varmt nickar med huvudet sen minns jag inte mer....
På uppvaket är narkossystern vid min sida när jag vaknar och hon förklarar att hon inte lämnat mig en sekund och att allt har gått bra. Hon säger hejdå och önskar mig lycka till med mig och min nyfödda.
I över 2timmar får jag vänta på att få åka tillbaka till förlossningen. Mina blodvärden var inte bra då jag tappade 1,4 liter blod. Var tvungen att ligga kvar till de blev bra och när de visat ok var jag tvungen att vänta på en läkare som skulle ge godkännande att jag fick åka tillbaka.
Väl tillbaka fick jag äntligen pussa både på Emil och Mille. Tacksam över att allt gått bra. Detta är säkert inget ovanligt och en vardagsmat för de som jobbar på förlossningen men för mig blev detta jobbigt.
Mille kunde äntligen börja amma igen efter att ha varit ifrån mig ca 4 timmar och Emil och jag kunde få äta våra mackor.
En efterlängtad dusch fick jag efter att kateter och alla andra slangar kopplats bort. Sköterskan som hjälpte mig var skeptisk till duschen men eftersom jag var så bestämd hjälpte hon mig dit. Ca 5min i duschen slits dörren upp "har du svimmat?" Kommer hon lite stressad in. "Nä jag njuter och jag kommer sitta här länge" förklarar jag.
Efter duschen är vi redo för att väga Mille och mäta honom. Han vägde 3700 gram och var 51cm lång.
Sen planeras förflyttning till BB och får förklarar att jag inte kommer då åka hem
de närmsta dagarna då jag förlorat mer blod än en vanlig förlossning och jag fick även feber på kvällen.
Men 15 aug åker vi hem då alla mina värden är okej och ingen feber.
Hela natten är jag nästan vaken för jag är så tacksam över att allt gått bra och kolla på våran lilla Mille som är helt perfekt.
Och lyckan att få höra sina stora pojkar komma i korridoren för att hämta hem oss fick hjärtat att hoppa av glädje.
Jag säger inte att jag höll på att dö men för mig så kändes de faktiskt så ett tag på operationsbordet. Det är en hemsk upplevelse att hinna tänka på mina tre underbara pojkar och en fantastisk make att inte fått säga hejdå eller få berätta hur mycket de betyder för mig. All personal var helt underbara men själva händelsen var hemsk.
Mille är vårt tredje och sista barn. Helt perfekt och underbar som sina bröder. Han har redan funnit över en vecka hos oss och gett oss så mycket kärlek <3
Inget liv är perfekt men jag är väldigt nöjd över mitt.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar